Har inte skrivit på ett tag för jag hamnade i en rejäl svacka under helgen. På något vis så kunde jag inte ta tag i mig själv och äta. Jag förstår inte varför det ska vara så svårt? Hungerkänslorna var som bortblåsta och all mat jag tittade på gjorde så att det vred sig i magen på mig. Jag blev äcklad av att se maten.
Förr svalt jag mig om dagarna för att sen kunna hetsäta och kräkas, jag behöll aldrig en måltid förutom om jag var bortbjuden på middag och nu fick jag inte ens det suget.
I söndags fick jag min värsta ångest attack någonsin, allt snurrade i huvudet,jag fick ingen luft, jag grät konstant och jag hörde hela tiden en röst som sa åt mig att inte röra någon mat för jag skulle bli fet och äcklig.
På samma gång intalade jag mig själv att jag måste äta, jag måste bli frisk och behandlingen måste fungera.
Men denna gång vann rösten... som maler på i mitt huvud... konstant...du e tjock..äcklig..ingen kommer tycka om dig om du äter... Åh som jag hatar den, jag önskar att jag en dag kan skicka den till helvetet och låta den brinna upp för evigt.
Ärligt talat är jag väldigt trött på denna sjukdom samtidigt som jag känner en stor sorg för jag har delat 14 år, dag efter dag med bulimin och nu ska jag inte få någon tillfredsställelse helt plötsligt?
Måndagen var jag på kliniken och lyckades komma in i matrutinerna igen, tisdag och onsdag var jag ledig och då rasade allt igen.
MEN på något sätt under onsdagen hittade jag den där djävlar anamma Madeleine inom mig och bestämde mig för att slå tillbaka. Jag drog ut på en jogging runda och efter det var all styrka tillbaka :)
Nu ska jag kämpa för jag vill bli frisk men samtidigt hör jag ändå rösten.. bara ett kilo till.. sen kan du stanna.. men kan jag någonsin det?
Nu har jag en dag kvar på kliniken och sen går jag där endast på samtal 1 gång per vecka och det ska bli väldigt spännande och se hur min framtid blir..
Vinna eller försvinna.. För er är valet enkelt men inte för mig för jag önskar jag kunde vunnit på båda hållen..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar