Perfektionisten

Fick reda på i torsdags att jag är en perfektionist.
Vi fick på självbilden svara på 50 frågor om vår personlighet om hur man tänker och agerar i olika situationer. Har väl alltid vetat det innerst inne, men att få det berättat för sig kändes ändå hårt.
'Allt eller intet' syndromet kallas det enligt terapeuter.
Det stämmer väldigt bra överens med min verklighet.

Hela mitt liv har jag strävat efter att vara perfekt i andras ögon och för mig var det väldigt viktigt att vara omtyckt av alla. Ju smalare jag var desto mer skulle folk omkring tycka om mig och tycka att jag var stark och hade självdisciplin.
Har även insett att det är därför jag haft svårt att släppa in nya människor i mitt liv för jag har även ställt krav på dem och tyckt att vissa är inte värdiga min vänskap. Jag har till och med tyckt att folk var för tjocka för att umgås med mig och jag mådde illa av tjocka folk och tyckte de var svaga för de kunde inte kontrollera maten.
Det som måste kommas ihåg var att jag var sjuk då och tänkte på ett destruktivt onormalt sätt. Lyckligtvis så tänker jag inte så idag och vågar därför stå för hur jag agerat och jag kan ärligt säga att jag skäms, för den där människan var inte jag.
Idag förstår jag inte varför jag har utsatt mig själv för detta i alla dessa år bara för att bli perfekt.
Varför valde jag att må så fysiskt och psykiskt dåligt och varför valde jag risken att dö varje dag när jag istället kunde valt att leva varje dag till fullo?
Jag kan ärligt säga att när jag började på kliniken så var inte mitt mål att bli frisk, jag var i så dåligt skick med en vilopuls på 110 och hjärtat slog dubbelslag och jag hade näringsbrist. Varje natt trodde jag att jag skulle dö och det var det som skrämde mig. Mitt mål var att må lite bättre kroppsligt och sen skulle jag börja självsvälta mig igen och det jag åt hemma kunde jag kräkas upp igen, så var planen.

Att börja på kliniken kändes som ett misslyckande för mig och jag trodde att alla skulle tänka: Herregud så svag hon är! Kan hon inte bättre än det?
Jag hittade så småningom andra sätt att tillfredställa min självkänsla.
För mig blev det en tävling att varje vecka gå upp i vikt (för jag fick beröm då) och hade jag inte gjort det så var det ett stort nederlag. För varje svår mat situation som jag hade löst fick jag en guldstjärna. Detta blev mitt sätt att hantera situationen och varje dag blev till en tävling med maten.
Idag har jag ett normalt tankesätt kring maten och min vikt, det känns så i allafall. Jag bryr mig inte längre vad jag äter och kan till och med unna mig glass,chips och godis :)
Jag har insett att jag är perfekt på mitt eget lilla vis och jag älskar verkligen mig själv.

I LOVE ME