Vem är då jag?? Jag är 32 år, singel och bor i Malmö med min dotter Minimy som är snart 8.
Jag har levt med ätstörningar i 14 år såsom självsvält och bulimi.
I oktober påbörjade jag en 16-veckors behandling på en klinik här i stan.
Senaste 2 månaderna har jag gått i öppen vård och jobbat 50%. På måndag kör jag igång på 100%
Jag kan inte direkt säga att jag är frisk idag men jag är på god väg att nå mitt mål till ett friskt liv. Det går dock väldigt upp och ner och har orsakat mycket smärta, ilska och tårar.
Innan jag fick barn jobbade jag på säsong i Österrike i 3 år och åkte skidor, efter det hamnade jag på JC i 6 år och nu då Peak.
Intressen som ligger varmt om hjärtat är skidor, snowboard och skateboard.
Det blev dock ingen skidresa i år pga av min sjukdom men nästa år ska det definitivt åkas.
Det var lite om mig då jag fått många frågor om vem jag är. Undrar ni över något så är det bara att fråga :)
tack, så roligt! :) Kram
SvaraRaderaTrots att du kanske inte haft en jättebra ät-dag, så tycker jag ändå att du ska vara stolt över de stunderna som var bra! Jag är likadan, och har lärt mej att man kanske inte kan vara duktig HELA dagen. Men att man ska sträva efter det.
SvaraRaderaSkoj att läsa lite om vem du är förresten...
Stor kram till dej
Det var gott också kan jag lova :) Vad märkligt att du inte kunde komma in på den, men bra att det gick nu iaf :) Hehe, då får jag hoppas att jag uppdaterar något roligt varje dag då nu när jag får en stammgäst.
SvaraRaderaGulligt att ge mig fina komplimanger också :)
Jeppjepp, jag är från Ystad men har flyttat till Göteborg nu eftersom jag pluggar här. Pendlar dock mkt till Skåne eftersom jag har min pojkvän/f.d. sambo, familj och vänner där.
Fortsatt trevlig helg på dig, så hörs vi väl mer så småningom :)
Kraam
Hoppas du har en fin dag idag och tack för ditt mail, jag ska svara på det så fort jag hinner!
Såg att du är från Ystad, mycket mysig stad. Själv är jag från Malmö!
Stor kram till dig fina du!!
Jag hoppas det kommer gå jätte bra för dig. Jag har haft ätstörningar i tonåren. Jag lyckades ta mig ur det efter ett par år. Det var oerhört svårt och långsamt att komma tillbaka till en naturligare relation med maten. Helt naturligt blir det aldrig efter att man varit anorektisk, man kan för mycket. Men det är inget som stör mig i verdagen längre, bara ibland. Att kämpa i så många år som du gjort är starkt, hoppas du får må bra nu. Kram
SvaraRadera